STIFTELSEN  PERGIS
PERSONALGOLF INOM SVENSKA KYRKAN  
 
STARTSIDA      ORIENTERING
  Uppdaterad
2011-03-23
 
       
    I en Egypt cup spelares värld.

Kyrkans golflag spelar årligen en match mot Church of England's golflag om Egypt cup. Micke Åsman, Forshaga, ingick i golflaget  år 2010 och lämnar här en liten rapport om hur det kan kännas att spela en foursome match tillsammans med Agne A. Andersson, mot två engelska kolleger.  Matchen spelades på Bishop's Stortford GC.
 

                                     Några tankar om golfens underbara värld…

Förberedelser

Tänk er underbar dag, solen värmer upp de ännu daggvåta greenerna, det är alldeles vindstilla och banan ser så där inbjudande ut. Vi har landat på Stansted's flygplats, vi har checkat in, vi har spelat in oss på banan, Bishops Stortford GC, som ska bli skådeplats för denna landskamp mellan Church of England och Svenska kyrkan.

Spänning och förväntan på första hålets tee
Det ligger en spänning och förväntan i luften, en spänning att inte helt göra bort sig på banan och en förväntan att det ska bli en match som präglas av både bra spel och nya möten. Vi möter Paul Taylor och Mike Powis, vi, alltså jag och Agne, är satta att möta dessa två engelska gentlemän. 

Mike ställer upp sig vid bollen, tar ut stansen, laddar stenhårt, får en klockren träff och bollen flyger långt, oerhört långt utanför banan, men, men bollen går tvärout.

Nu är det min tur och vi har ett gyllene tillfälle att lägga upp bollen för spel och faktiskt gå till "ett upp". Jag tar fram en boll och peg och märker att jag skakar av nervositet men får i alla fall ner bollen på tee. Jag tänker taktiskt och strategiskt, det är bara att lägga upp bollen för Agne som sedan spelar in den på green. I mina tankar har vi redan vunnit det här hålet. Jag ställer upp, vrider upp, lugnt och stilla och klipper till, tittar upp och ser att bollen flyger …väldigt kort. Jag är så nyfiken att jag i tankarna redan är långt framme på fairway, när jag turligt råkar träffa bollen och lägger upp den för Agne 50 meter (!) längre fram. Hur skall det här arta sig?

Vår nervositet släpper ju fler hål vi spelar, vi blandar och ger, ibland spelar vi fantastisk golf och ibland hackar vi i ruffen. Det utvecklar sig till en mycket trevlig golfrunda där vi lär känna Mike och Paul två oerhört sympatiska människor.

Artonde hålet
Vi närmar oss det artonde hålet och vi måste vinna hålet för att dela matchen.
Det ser inte helt bra ut, det är min tur att slå en kort pitch på cirka 50 meter. Ni vet det där avståndet då man vill så mycket och jag får till ett halvhyfsat slag, in på green, men jag ger tyvärr Agne en längre putt än jag trodde den skulle bli, ungefär åtta meter till kopp.

Paul lägger in sitt slag på ungefär samma sätt, ungefär samma avstånd till hål som för vår boll. Agne nu. Det ser inte helt enkelt ut, det är en undulerad green och det går lite nerför för Agne fram till hål. Han går fram, siktar och puttar, bollen rullar sakta, "För sakta" tänker jag, den fortsätter att rulla men det osannolika händer, bollen smyger i. Very good!

Vi har nu satt en viss press på Mike som nu ska putta. Om han sätter sin putt delar vi hålet och de vinner matchen. Mike går fram till bollen, siktar och gör en fantastisk putt. Den stannar så nära hål att den ser ut att luta sig över hålet och jag tänker att den alldeles snart kommer att falla i, men den ligger kvar…

Tack för god match.
Vi delar alltså matchen, vi tackar varandra och brister sedan alla ut i ett muntert skratt. Efter den öppningen på första av både mig och Mike var det på ett sätt logiskt att vi delade på poängen. Det viktigaste var inte poängen, det viktigaste var att vi fått lära känna två nya människor och kollegor. Ett möte präglat av en del golf men framför allt samtal om tro och liv i både glädje och lyhörd eftertänksamhet.

Micke Åsman
kyrkoherde i Forshaga