STIFTELSEN PERGIS
         PERSONALGOLF INOM SVENSKA KYRKAN        

Uppdaterad 2005-05-09

 
  Ur golftidningen Golf Digest april 2008.

Dagens dröm - The Egypt cup och mycket mer!

Med Golf Digest's tillstånd publicerar vi denna artikel ur tidningens aprilnummer 2008. Författare är redaktören Thomas Hagfeldt.

Det är vår och vi ser inte bara fram emot US Masters. Tävlingar som Sommarro Open (sidan 30 i denna tidning) passar bättre för de flesta av oss.
Vad vore golfen utan tävlingar? Utan scorekort? Utan troféer?

Det är den underbara jakten på troféer det här handlar om. Vår vilja att
tävla om någonting som vi hittat någonstans och numera kallar
vandringspokal. Många troféer har funnits i många år och ger oss historier
att berätta.

The Claret Jug, förstås, det gamla rödvinskruset, men den här
gången får också berättelsen om Earl of Eglintons röda läderbälte passera
obemärkt förbi. Likaså Ryder Cup-bucklan med Abe Mitchell på toppen.

Dagens dröm är att få en inteckning i The Egypt Cup. En inteckning i det vandringspriset är en nåd att stilla bedja om. Att denna silvertrofé över huvud taget finns ser jag som ett bevis för hur fantastiskt det är att tävla i golf. Historien om denna märkliga match är på något sätt svaret på den evigt ställda frågan: Vad är tjusningen med golf?

Alla svar om kamratskap, motion, handicapsystem, naturupplevelser, långa
drives och sänka långputtar får här sammanfattas med orden ²The Egypt Cup².
Trofén står just nu på hedersplatsen i entrén i Kyrkans Hus i Uppsala,
vilket egentligen är obegripligt, ett öde som ingen av de engelska prästerna
förväntade sig när de första gången spelade om priset i Nordafrika på
1940-talet.

Präster har varit golfens missionärer och visionärer. Det tänker vi inte
alltid på när vi talar om andra viktiga personer som en gång introducerade
spelet.

Kampen om The Egypt Cup upphörde i Nordamerika. Church of England fick ta hand om trofén som länge fick stå och samla damm. År 2006 fick engelsmännen idén att åter spela om pokalen när de fick kontakt med Svenska kyrkans golfstiftelse Pergis och resonemanget handlade om vad man skulle spela om.

Första matchen gick på Chelmsford GC norr om London och Church of England vann med 10­8 efter foursome och singlar. Förra året tog Svenska Kyrkan revansch och vann med 13­5 på Forsgården utanför Göteborg. I oktober 2008 spelas matchen åter i Chelmsford ­ den svenska laguttagningen kan börja.

Svenska Kyrkan har en väl fungerande golfverksamhet sedan flera år tillbaka.
Pergis är namnet på stiftelsen som ordnar tävlingar för kyrkans anställda
och förtroendevalda. Vissa tävlingar drar fullt hus, 120 personer, och vi
kanske kan sluta fundera över varför det är så tomt i våra kyrkor om
söndagarna...

Pergis starke man, Sven Arnström, har mer golfhistorik att berätta. Han har
gjort ett stort arbete om den engelske pastorn Arthur Vandeleur Despard som
var den förste egentlige organisatören av golf i Sverige. Han startade vår
första golfklubb ­ The Gothenburg Golf Club ­ år 1891, en klubb i huvudsak
bestående av britter som under tre års tid spelade på en 4-hålsbana vid
Sannegården på Hisingen.

Despard flyttade snart vidare till Skottland, därefter till Kanada, men hann
²frälsa²"nyblivna golfare som Viktor Setterberg.

Setterberg byggde senare den nya banan i Hovås och kom att kallas den
svenska golfens fader. I det första svenska mästerskapet 1904 gick han till
final men föll mot Teodor Åkermark. SM-trofén är vår äldsta.

Vad vore golfen utan tävlingar? Själv har jag två gånger vunnit Skidklubben Ringens vandringspris ­ en skida som fick hänga på väggen på kontoret. Varje år spelar vi om ²David Byrne Trophy², en gammalt klubbhuvud som limmats fast på en träbit och delas ut till den i gänget som presterat årets slag. Inte nödvändigtvis det bästa. Men det mest minnesvärda.

Vad spelar du om för vandringspris? Berätta gärna historien om det och skriv
till tomas.hagfeldt@golfdigest.se

Hjälp mig att göra listan över Sveriges roligaste golftävlingar! Jag ber dig.
                                                                                           Thomas Hagfeldt.